pernillaelmerstig

en aning seriöst inlägg.

Kan man verkligen säga ifrån till allt? finns det inga "speciella" situationer
som man säger att saker är okej, fast man egentligen vill skrika nej. 
Jag menar inga självklara situationer nu, utan sådana där knepiga.
Man kan ju alltid visa sin missgivenhet på olika sätt, genom kropp & "attityd", utan
att försöka öppna käften, vilket inte alltid är bra. Men då misstolkas det och man får
inte heller fram det man får fram då man öppnar sin mun och säger; Nej, jag vill inte det.

Jag personligen har fått problem med detta, jag är för snäll- som mina vänner fint beskriver mig.
Jag måste lära mig att säga ifrån, säga ifrån även i knepiga situationer. börja tänka på mig själv,
vad jag trivs bäst med, vad jag vill. När det gäller vanliga saker, och om folk behandlas olika är
jag verkligen den som säger ifrån direkt. Det vet nog de flesta som känner mig, men nu är det ur
en annan synvinkel vi pratar om. Så ni är med på noterna..

Jag skulle gärna vilja dra upp ett exempel, men rädd att det ska misstolkas av mina läsare,
eller ja jag vet ju inte vilka som läser och kan bli så dunderfel då. Folk kan ta åt sig,
fast man tar exempel som är ur denna värld och inte kopplade till någon så tar folk
åt sig endå. Den är också klurig, varför gör människor det?

Dags att sluta med detta deep talk, var bara en grej som slog mig då jag nyligen ville skrika;
NEJ DET VILL JAG INTE, men pga omständigheterna sa jag "ja visst" lite nedstämt & uppgiven.

Come on Pernilla, vart har din stake tagit vägen? Den du hade då du sket i situationer och sa
vad fan du tyckte. Vad har hänt? Blivit vuxen och tänker inte bara på dig själv, utan även dina
medmänniskor och deras känslor. Deras sårbarhet och inte. Ja, jag tror det. Kanske är något
positivit iallafall. Jag har blivit vuxnare? eller jag vet inte........ bajs.

hejdå